Möt Iva, en 20-årig överlevare från Skopje i Makedonien. Hennes erfarenhet har varit en blandning av upp- och nedgångar och oförglömliga ögonblick. Ivas berättelse handlar om styrka, att hitta sina egna människor och att ta vara på allt det goda som livet har att erbjuda.
Kan du presentera dig själv?
Hej, jag heter Iva, jag är 20 år gammal och jag bor i Skopje, Makedonien.
Vad var din diagnos?
Jag fick diagnosen chondrosarkom grad 2.
Kan du berätta för oss hur och när du fick reda på din diagnos?
Mina första symtom började när jag var 14 år gammal. Jag började få konstant smärta i min vänstra överarm, men jag ignorerade det i ett par månader. Jag tränade karate och taekwondo så jag trodde att smärtan berodde på en dålig träff eller att jag överansträngde armen. På sommarlovet upptäckte jag en knöl precis där smärtan var som värst och så fort jag kom hem bokade mina föräldrar en läkartid. Det tog oss ett par olika läkare och många möten innan diagnosen bekräftades.
Vad motiverade dig att bli en del av EU-CAYAS-NET och vad betyder det för dig?
När jag fick höra talas om EU-CAYAS-NET kunde jag inte tro att den här typen av organisation fanns. Jag var så glad över att träffa människor med liknande erfarenheter, att kunna relatera till någon men framför allt att få lära mig mer om eftervård och övergången till ett "normalt" liv.
Hur har cancer förändrat din syn på livet?
Cancer har förändrat mitt liv på många sätt, både på gott och ont. Den fick mig att inse hur mycket folk brydde sig om mig, hur viktig hälsan är och varför man inte ska ta den för given. Men den har också gjort mig mer försiktig, till och med rädd, i vissa situationer när det gäller min hälsa. Jag minns att jag åkte till en nöjespark med min mamma ett par månader efter min senaste operation och tittade på en berg- och dalbana. Mamma frågade om jag var för rädd för att åka, och jag skrattade bara och sa: "Jag överlevde cancer, det här är inget för mig."
Vad hjälpte dig under behandlingsprocessen?
Ända sedan jag fick min diagnos har alla i min omgivning visat mig så mycket kärlek och stöd, och det är jag evigt tacksam för. Min familj lämnade aldrig min sida. De kom till alla möten, hämtade allt vi behövde till min sista operation i Österrike och offrade sina karriärer för att stanna hos mig i ett par månader. Mina vänner gjorde allt de kunde för att göra mig lycklig. Min bästa vän och min syster klippte till och med sitt hår med mig när läkarna sa att behandlingen skulle få mitt hår att falla av.
Hur har ditt liv förändrats sedan du fick din diagnos?
Jag kämpar fortfarande med akut smärta och min styrka är inte vad den brukade vara, men jag är tacksam för erfarenheten. Allt jag gick igenom formade mig till den person jag är i dag. Det fick mig att bli förälskad i medicin och jag hoppas att jag en dag ska kunna diagnostisera och hjälpa andra som jag. Jag vill också gärna tro att det gjorde mig till en genuin och omtänksam person som är fokuserad på rätt väg i livet.
Om du kunde gå tillbaka till den dag då du fick din diagnos, vad skulle du då säga till dig själv?
Jag skulle säga till lilla Iva att inte oroa sig och att sluta skämta om diagnosen, för folk är verkligen oroliga för henne. På ett allvarligt sätt tycker jag att all den informationen är mycket för ett barn vars enda bekymmer borde vara att börja gymnasiet. Hon borde försöka fokusera på de bra sakerna och de fantastiska nya människor hon kommer att träffa.
Vad är det du önskar att fler människor förstod om hur det är att vara en ung canceröverlevare?
Folk borde inse att unga canceröverlevare fortfarande bara är unga människor som försöker leva sina liv som alla andra. En del av oss vill inte prata om våra erfarenheter eftersom det får människor att se oss annorlunda, som sköra.
Vad tycker du om att göra på fritiden?
Förutom att gå ut med vänner och få mina föräldrar att oroa sig för om jag ska komma i tid älskar jag att läsa och vandra. Jag försöker vara mer aktiv i samhället och har nyligen börjat arbeta som volontär.
Om du kunde lära dig något nytt direkt, vad skulle du vilja ha en snabbkurs i?
Jag skulle gärna vilja lära mig att spela ett instrument. En vän till mig försökte lära mig att spela gitarr men efter 20 minuter var det enda jag lärde mig hur man irriterar henne.
Har du ett livsmotto? Vilket citat eller ordspråk inspirerar dig mest?
Det finns ett talesätt på mitt språk som översätts till "Det skulle skrämma en björn, men inte mig." Jag ändrade det till "Det skulle skrämma en björn, och mig dubbelt så mycket." Det började som en rolig sak att säga, men nu påminner det mig om att rädsla är normalt och att jag ska kämpa mig igenom den.
Vad har du på din önskelista? Finns det något du drömmer om att göra eller åstadkomma?
I år har jag börjat resa och jag hoppas kunna fortsätta att se olika platser, träffa nya människor och uppleva andra kulturer. Jag planerar också att gå på ett Formel 1-lopp, vilket har varit en stor punkt på min önskelista under lång tid.
Vilket personligt mål arbetar du mot härnäst?
Mitt nästa mål är att bli klar med min examen. Jag påbörjar nu mitt sista år på min grundutbildning i bioteknik och jag hoppas att jag blir klar i tid.
Hur klarar du dig när det blir tufft?
Jag försöker tänka på det som är bra i livet, på glada minnen och på genuina människor. Efter en kort härdsmälta fokuserar jag på att hitta lösningar för att göra situationen bättre. Jag skriver ner en plan och försöker bocka av alla rutor.
Vilken app använder du mest på din telefon?
Som alla andra kan jag inte sluta scrolla genom Instagram, men på senare tid har jag blivit besatt av Health-appen och stegräknaren, och jag försöker vara mer aktiv dag för dag.
Vilken bok, film eller låt skulle du rekommendera till alla?
När jag fick veta min diagnos började jag titta på och läsa alla sjukhusromanser för att finna någon slags tröst och boken Five feet apart fick mig alltid att le.
