Iris (26) var 10 år när hon fick diagnosen akut lymfatisk leukemi. Hon gick i sjunde klass. En osäker period följde där hon inte alltid kände sig hörd. Tills LATER-kliniken på Princess Máxima Center öppnade. Hon delar med sig av sin personliga erfarenhet.
"Jag blev trött mycket snabbare och gick också ner i vikt", berättar Iris. "Efter en kontroll hos familjeläkaren visade det sig att det inte var bra. De upptäckte akut lymfatisk leukemi och jag blev inlagd på Sophia Barnsjukhus. Jag visste inte exakt vad leukemi innebar, jag hade ingen aning. Jag trodde att det var pfeiffer.
En svår period följde. Särskilt när Iris "inte längre hörde hemma på barnavdelningen" och kom in i puberteten. "Jag var i en fas där jag bytte skola och träffade nya vänner. Det är ganska svårt med den diagnosen inblandad. Men också testerna för att se om du är fertil. Något man inte tänker på i ung ålder, men som nu plötsligt är väldigt viktigt. Det jag märkte var att jag var tvungen att ta reda på allt själv.
Till slut, vid arton års ålder, kontaktade jag själv dr van Noesel. Jag mejlade honom och frågade vart jag skulle vända mig för att få reda på dessa saker, och att jag inte visste var jag stod. Av en händelse hittade jag detta e-postmeddelande just den här veckan. Han svarade att en central LATER-klinik snart skulle öppna på Princess Máxima Center.
Nu är LATER-kliniken i Máxima en separat avdelning, borta från vårdsidan. Bara det är väldigt skönt för mig, eftersom det fortfarande är konfronterande att se de sjuka barnen. För första gången fick jag en känsla av att jag inte var ensam. Å ena sidan bidrar man till vetenskapen här, och å andra sidan kan jag alltid komma hit om det är något. På LATER-kliniken funderar folk på vad som kan göras bättre och var de kan vägleda oss. Det handlar inte bara om medicin utan också om arbete och skola, till exempel. Folk här gör verkligen sitt bästa för att investera i oss som patientgrupp och det tycker jag är väldigt speciellt.
Nästa vecka tar jag examen. Jag studerade medicin, en åttaårig examen. Och det samtidigt som jag egentligen ville bli inredningsarkitekt. På sjuksköterskeutbildningen sa de alltid "Du kommer att bli läkare", men jag ville inte tänka på det. Jag hade redan besökt tillräckligt många sjukhus. Senare började det klia i fingrarna. Hade de rätt? Jag bestämde mig för att besöka en öppen dag och blev genast såld. Vad underbart det skulle vara om jag efter all cellgiftsbehandling kunde bli läkare och dessutom ge något tillbaka, tänkte jag. Och jag lyckades.
Efter semestrarna börjar jag som avdelningsläkare på akutmottagningen på Reinier de Graaf Gasthuis i Delft. Något jag vill göra mest av allt. Det är också ett känslosamt ögonblick för mina föräldrar. De hade så mycket omsorg och sorg när jag var sjuk. Att de nu ser mig ta examen som grundläkare gör dem mycket.
En gång vart tredje år besöker jag LATER-kliniken på Máxima igen. Då görs ett ultraljud av mitt hjärta, blodprov tas och vi pratar om hur det går. En mycket trevlig idé.
